1 = Inför lif eller död?: Sanningsord i de lappska förhållandena
2 :docinfo: private-head,private-footer
6 == Inför lif eller död?
8 Långt uppe bland fjällen i öfversta Norrland bor sedan mannaminnes
9 tider vår stam. Svunna tiders häfder tälja dock att vi lappar icke
10 alltid varit hänvisade till att söka lefvebröd bland kala bergstoppar,
11 utan lemningar från forna tider visar att lapparna besuttit rymliga
12 betesmarker under gynnsamma förhållanden. Under seklernas lopp har
13 lappen dock alltjämt fått vika för den jordbruksidkande germanska
14 rasen. Fredlig, lugn, sluten och alltid nöjd med sin lott har lappen
15 utan protester själfmant lemnat hvad han trott vara hans tillhörighet
16 och tum för tum ha de svenska nybyggarna dragit till sig den
17 betesmark, som af lapparne användts. De hafva däraf fått namnet
18 «nomadiserande» d. v. s. ständigt vandrande, men månne icke den
19 omständigheten, att de svagare under alla tider fått gifva vika för de
20 starkare, varit orsaken till denna vandringslusta. Att lappen har
21 betingelser för att bosätta sig när han fått sitt lefvebröd, därom
22 vittna med tillräcklig tydbarhet de sista decenniernas
23 erfarenheter. Man gör orätt om man i lappbefolkningens tvungna
24 undandragande ser något af zigenarlifvet. Vårt folk vilja blifva
25 bofasta om de därtill fått rättighet, men de hafva i alla tider lefvat
26 i en undantagsställning eller med andra ord — de hafva ställts utom
27 lagen, utom de allmänna rättigheternas gräns.
29 Föga eller litet lemna lappska kulturskildrare af lappens jernhårda
30 kamp för tillvaron och de tvungna omständigheter, hvarunder de hafva
31 att förskaffa sig sitt uppehälle. Merendels framställes lappens
32 arbete, hans kamp för brödet, hans säregna lefnadsförhållanden och
33 hans äfventyr i sagornas skimrande ljus, hans verkliga arbete för
34 nöjestillfredsställelse. Tyvärr är dock icke lappens lefnad ett
35 tidsfördrif utan ett af mödor, faror och umbäranden uppfylldt
36 lif. Hvem täljer de lappska hemmens tårfyllda kval, hvem uttalar
37 tröstens ord till de hårdt pröfvade, hvem mättar enkor och faderlösa
38 barn och hvem räcker lappen en skärf i nödens dag? Man sätter sig icke
39 in i lappbefolkningens förhållanden utan betraktar det hela som en
40 föråldrad brokig tafla bredvid svenskens högre kulturstadium. Och dock
41 tillmätes orättvist den lappska befolkningen kulturlyten, hvilka ej
42 hafva sin uppkomst i vår stam utan äro till oss öfverförda från de
43 högre kultiverade. Ja, man har därvid gått så långt att man därföre
44 ansett oss ej vara värdiga att inrangeras bland folkslag eller med
45 andra ord åtnjuta rättigheten att existera. Efter denna korta
46 inledning vill jag öfvergå till en skildring af de laster, hvaruti
47 vårt folkslag sägas vara försjunkna uti och som öppet sagts mig vara
48 orsaken till den hjälplösa ställning, lappen befinner sig uti.
50 === Lapparnes dryckenskap.
52 När jag i våras sökte att väcka intresse för vårt folk, framhållande
53 den hjälplösa ställning de befunno sig uti och den särställning de
54 intogo i fråga om rent mänskliga rättigheter, möttes jag med orden:
55 «Lapparne supa, de dricka, de kunna icke upphjälpas» o. s. v. Till en
56 början vill jag konstatera det faktum att bland våra lappar finnas
57 inga vanedrinkare och sedan tider man minnes tillbaka har icke
58 åtminstone i min hemtrakt någon lapps dödsorsak varit
59 alkoholsjukdom. Jämfördt med de senaste svenska iakttagelserna, som
60 konstaterat att 50 tusen drinkare befolka landet, torde den lappska
61 dryckenskapen _icke_ böra öfverskattas sin betydelse. Däremot förekommer
62 beklagligt nog att berusade lappar uppträda vid marknader, som hållas
63 vid kusten, men äfven då i ett mycket ringa antal. Men dessa bestå
64 ingalunda af sådana, som hafva för vana att berusa sig, utan utgöras
65 af tillfälliga supare, som genom köp, byte eller annan handel kommit i
66 beröring med svenska marknadsbesökare och bjudits förtäring för att
67 «affärerna skall gå bättre». Men äfven detta nationallyte är i
68 försvinnande och det af sin egen orsak, nämligen den, att lappen
69 merendels inser att han gör dåliga affärer när han _låter_ berusa sig.
71 Oberättigandet att kasta ett folks ovana på en annan ras’ skuldror och
72 däraf förklara en hjälplös belägenhets berättigande, lyser äfven bjärt
73 fram inför påståendet att lappen icke själf producerar, försäljer
74 eller på annat sätt tillhandahåller berusande drycker. Den last, som
75 har sitt upphof inom folkets egna landamären, bör icke påbördas andra
76 folk, som genom njutningslystnaden förledes att sjunka i densamma.
78 === Tiggeri af nöd eller lättja?
80 Beklagligt är det förhållande, hvarmed man äfven framhåller lapparnes
81 tiggeri, såsom föranledt af lättja. Vårt folk kunna indelas i två
82 olika afdelningar, beroende på det förhållande de stå till förvärfvet
83 af det dagliga brödet, nämligen renägande och icke renägande lappar De
84 förra utgöras af sådana, som trots alla svårigheter lyckats behålla
85 sina renar; de senare däremot af de, som genom ett eller annat
86 förhållande blifvit utan renar, hvilket är detsamma som förlusten af
87 sitt lefvebröd. Det är endast genom utrönandet af på hvad sätt en lapp
88 gått förlustig sina renar, som man kan bedöma, om tiggeriet är
89 förorsakadt af lättja eller af verklig nöd. Lappens framtid är
90 förknippad med renen, hans trogne följeslagare genom lifvet. Af den
91 har han sin existens, utan honom står han inför hungersnöden. Jagt och
92 fiske måste alltid räknas som en bisyssla, mera till att söka än att
93 erhålla lefvebröd. På renen måste man söka lappens
94 existensminimum. Ett lappmatlag på sju personer (man, hustru och fem
95 barn) behöfver årligen till sitt hushåll nedslagta 40 renar, hvaraf 20
96 användas till lapphemmets eget behof af kött och den andra hälften
97 försäljas till inköp af mjöl och andra lifsförnödenheter jämte
98 beklädnad. För dessa 20 renar erhåller lappen i lyckligaste fall
99 omkring 300 kr. På denna summa drar en lappsk familj sig drägligt fram
100 genom lifvet. Men nu en annan sak. För att efter denna beräkningsgrund
101 fastslå ett existensminimum, behöfver lappen till sitt förfogande en
102 renhjord af nära 350 renar, och detta antal kan icke en lapp på tio
103 uppbringa. En renhjord på 100, det minsta antal som en lapp kan hafva
104 för att uppträda som själfständigt renägande, lemnar en årlig
105 afkastning af 30 renkalfvar. Dessa späda kalfvar utsättas nu med ens
106 för tusentals faror, icke minst att märka nybyggarnes hundar. Redan
107 efter ett år har afkomman med säkerhet nedbringats med minst ett
108 tiotal, andra året till 15 och vid fullvuxen ålder till 12.
110 Alltså skulle lappen med blick på framtiden icke få nedslakta mer än
111 12 à högst 15 renar pr år. Hvarje antal som däröfver går, inverkar på
112 den framtida betingelsen att lefva för lappen. Nedslaktar han
113 exempelvis existensminimummet 40 renar, har han redan efter ett års
114 tid renstocken nedbringad till 70 och fortfar detta förhållande är han
115 redan efter ett par tre år under möjligheternas gräns, under
116 betingelsen att lefva. När renarnas antal understigit 100, kan lappen
117 icke längre ägna sig åt skötseln af sina egna renar, utan lämnar då
118 desamma i vården hos någon renägande lapp, som själf icke har
119 tillräckligt antal renar, och slår han sig merendels själf ned på en
120 jordtorfva för att med jordens brukande bidraga till existensens
121 möjlighet. Under tiden går nu hans renar «ut sig» mestadels på
122 svårigheten att skydda det uppväxande rensläktet mot renmärken. Då
123 återstår endast lappens jordbrukstorfva och då har han den
124 framträngande svenske nybyggaren att kämpa med. Lappen får — alla
125 ömmande omständigheter till trots — gifva vika och obarmhertigt
126 drifves han till tiggarstafven, han har ju icke äganderätt till sitt
127 land utan äger endast rätt till renbete. Utan renar, utan jord, utan
128 utsikt att lefva af sina händers arbete finnes ju ingen annan
129 möjlighet än att anropa barmhertiga medmänniskor om hjälp. Till råga
130 på all denna helt vanliga olycka har den lappska befolkningen att nu
131 utstå alla de sviter, som uppkommit efter de «sju hårda årens»
132 historia, hvarför ofvan relaterade nöd blifver allt mera och mera
133 allmän. De sju hårda åren inleddes med året 1892, då vintern kom
134 tidigt, redan S:t Michaeli dag. Genom den tidiga vintern frös snön
135 till is och betäckte bergen, hvarföre renen icke kunde komma åt den
136 renmossa, som hör till hans uppehälle. Tusentals renar dogo då af
137 svält, och detta förnyades sedan årligen en lång tid. Så kommo de
138 stora timmerdrifningarna och renar — likaledes i tusental — blefvo
139 nedfällda af träden. (I denna fråga vill jag i förbigående nämna, att
140 lapparna icke för dessa olyckor erhöllo någon skadeersättning.)
141 Förutom dessa olyckor hade renarne alltid att kämpa med nybyggarnas
142 hundar. Som ett talande exempel på huru lätt en lapp kan bringas till
143 nödens brant, vill jag anföra följande:
145 Lappmannen Gustaf Klementson i Fatmomakke var för några få år sedan
146 ansedd som en välbärgad lappman. Han ägde en renhjord på omkring 300
147 renar och hade således existensmöjligheter för den stora familj, 11
148 personer, de voro. Hufvudsakligen genom timmerdrifningen nedslogos
149 hans renar och därmed var hans uppehälle som renägande lapp förbi. På
150 sitt lappskatteland sökte han nu att förebygga sin ruin och göra detta
151 fruktbärande. Nu i dessa dagar har den svenske nybyggaren fullbordat
152 lappmannens öde — och lappmannen utestängts från rätten till sitt
153 lappskatteland. Hvad skall nu den arme af olyckan hemföljde söka sitt
154 bröd. Återstår för honom, fadern med de nio barnen, någon annan utväg
155 än att söka brödet hos barmhertiga medmänniskor, så framt han vill
156 undgå hungersnöden? Är nöden här föranledd af lättja eller af verkligt
159 Det är sant att hvarje år beviljas ett statsanslag till nödlidande
160 lappar, men dessa understöd ha dock endast i undantagsfall, och då i
161 mycket små belopp kommit de fattiga lapparne till godo. Medlen af
162 sändas till kommunalstyrelserna i de olika lappsocknarne och denna
163 styrelse, som utgöres af svenska bebyggare, behåller merendels summan
164 för kommunens räkning för att betäcka utgifterna för de lappar, som
165 åtnjuta helt understöd af kommunen (s. k. «sockenlappar»).
167 Om den lappska nöden, orsakerna till lappens tiggeri, till bekymren
168 som hota lapphemmens framtid och därmed förknippade omständigheter,
169 vore mycket att andraga, men då jag tror att de rader jag skrifvit om
170 denna sak, ändrar svenskens uppfattning om detta sakförhållande,
171 öfvergår jag till medlen, hvarmed den lappska befolkningen skulle
172 kunna upphjälpas. Vi hafva velat benämna den
174 === Lapparnes existensfråga
176 därvid framhållande att hela vårt folks öde beror endast och allenast
177 på denna frågas nöjaktiga lösning. För att utreda dessa bättre vill
178 jag först behandla grundfrågan angående lapparnes äganderätt till sina
179 lappskatteland, jämte rätten för lapparne att idka åkerbruk. Genom
180 Kungl. Bref af den 13 december 1867 bestämdes en odlingsgräns, hvarvid
181 en gränslinie sattes mellan den svenske nybyggaren och den lappska
182 befolkningen. Nybyggarne halva erhållit äganderätt till sina hemman,
183 under det att lapplandet förklarades vara kronomark. Med anledning
184 häraf bortadvocerades lapparnes rätt till den jord, hvaruppå vi alla,
185 naturligt sedt, hafva att hämta vårt lifsuppehälle. Genom att endast
186 hafva dispositionsrätt till ett jordområde, lappskattelandet, och med
187 dystra aningar vänta på den dag, då man kan blifva bortförd från sitt
188 hem, där generation efter generation nedlagt sin ungdoms arbetskraft,
189 sin mannaålders möda och ålderdomens arbetshjälp, kan icke gifva den
190 arbetslust, en kraftig stam bör utveckla. Arbetslusten klädes i
191 handling först vid det tillfälle när man vet, att man gagnar sig
192 själf, sina barn och sina efterkommande. Idoghet och ihärdighet saknas
193 icke bland lappbefolkningen, det är endast föremålets faktiska
194 bestående, som förhindrar arbetsintensiteten och den välmåga, som
195 annars skulle sprida sig. Med de jämtländska lapparnes öde framför
196 sina ögon, dessa som jagats upp till ofruktbara berg på grund af att
197 deras rättsfråga till jorden ej beaktats, kunna icke de vester- och
198 norrbottniska lapparne inse annat öde, äfven de, så länge frågan om
199 rätten till jorden icke löses.
201 Årligen och dagligen gifves äfven hos oss Vesterbottens lappar exempel
202 på hvarthän tillståndet leder. För en tid tillbaka, låt oss säga 30- à
203 40-tal år, kommo de svenska nybyggarne och frågade vänligt om de kunde
204 få slå sig ned och odla upp en bit mark. Lappen såg i detta
205 förhållande ingen som helst orsak att neka den arbetsamme mannen. Om
206 några år hade nybyggaren odlat upp marken omkring sitt tjäll, och tog
207 syn på densamma. Vederbörande beviljade beredvilligt lagfart å marken
208 och icke blott den mark, som han själf odlat utan därtill ett öfrigt
209 område. Området kunde, och gjorde det i de flesta förhållanden,
210 sträcka sig om lappens frodiga renvallar och skatteland, den som förut
211 varit vänlig nog att tillmötesgå nybyggarens önskningar att få odla
212 marken bredvid honom. Så gick väl några år och en vacker dag infinner
213 sig vederbörande synemän och kungör för den olycklige lappen att han
214 icke längre äger rättighet till den gröda, som af honom vidare
217 Med dessa syner framför sina ögon lär väl ingen förundra sig öfver att
218 den lappska befolkningen känner en bäfvan för hvad som komma
219 skall. Merendels utgöres nu denna lappska befolkning, som på sådant
220 sätt bortdrifves af sådana, som icke äro renägande och hvad ödet blir
221 för dessa olyckliga är icke svårt att förutse. De blifva fattiga och
222 utarmade. Därhän har lapparnes osäkra rättsställning ledt, på grund af
223 deras undantagsställning i den svenska jordrättsskipningen. Svensk
224 praxis har dock alltid varit och är det ännu, att vid afvittrings- och
225 storskiftesförrättningar det folk, som af ålder bott och brukat
226 landet, fått för sig och sina efterkommande för evärdelig tid
227 tilldelad sin beskärda del. Lappen måste tillerkännas äfven denna
228 rättsställning, eljest är hans öde besegladt. Han drifves i annat fall
229 allt längre och längre upp mot de kala bergstopparne mot norska
230 gränsen, den han ju icke får öfverskrida. Vid denna tidpunkt, då är
231 väl också vår strid förgäfves, och då är det förbi med de svenska
232 lapparne. Men hvem i vårt humana tidehvarf åtager sig att kasta den
233 historiska dödsdomen öfver ett folk, som trots all sin brist på
234 mänskliga dygder dock icke kan öfverbevisas om att det genom eget
235 förvållande förorsakat sin undergång.
239 I sammanhang med rätten till jorden står lappens rätt att öfvergå till
240 jordbruksidkande folk och bruka sina lappskatteland. Genom sådana
241 förhållanden, som de af nybyggarnes sätt att gå till väga gentemot den
242 lappska befolkningen jag nyss nämnt och det understöd de därvid vinna
243 af den svenska lagen kan vi icke annat än se denna rätt oss
244 bestriden. Marken därofvan odlingsgränsen är oss tilldelad för
245 renbete, icke för jordbruk. En del skäl, som jag i annat sammanhang
246 berört, har tydliggjort, att vi i betraktande af lefvebrödet icke ha
247 annan utsikt än, att när renarne på ett eller annat sätt förolyckats
248 vi måste gå till brukandet af vårt lappskatteland. Men öfver detta
249 står en tidsfråga, nämligen den att hela folket förr eller senare
250 måste gå till jordbruket. Renen finner ej längre sitt bete bland
251 fjällen. I en ej allt för aflägsen framtid hafva vi att se att den ene
252 lappen efter den andre förlorar sina renar. Ogynnsamma förhållanden
253 komma därvid att medverka, icke minst den skadeersättningsskyldighet,
254 den renägande lappen numera underkastas enligt bestämmelserna i § 14
255 uti lapplagen den 1 juli 1898, och genom hvilken bl. a. en lappman
256 helt nyligen dömdes till tre tusen kronors skadeersättning. Och
257 hvarför skall lappens existensförmåga kringskäras af lagar?
258 Erfarenheten lärer att inget folk går så framåt som när frihet råder i
259 alla delar. Lappens frihet är kringskuren. Hans kamp för lefvebrödet
260 är utstakad och betingelsen att lefva hänskjuten allenast till renarne
261 och renarnes skötsel. I medvetandet finnes dock allt jämt en känsla
262 som talar om frihet och denna känsla återfinnes äfven hos oss, lappar!
266 _Renbetesrätten_ är, som jag antydt, närmare beskrifven i författningen
267 om utstakningen af odlingsgränsen den 13 dec. 1867. Den markeras allt
268 emellanåt af en dagorder från Umeå landskansli och hålles då i sådan
269 form, att man skulle tro, att lapparnes renbetesrätt vore
270 betryggad. Framför mig ligger en länskungörelse af den 12 januari
271 1898, däri det heter, att anläggning af nybyggen ofvan odlingsgränsen
272 icke finge vidare af kungl. maj:ts befallningshafvande beviljas; att
273 de nybyggen, som redan funnos ofvan odlingsgränsen, skulle återläggas
274 till kronomark och att all mark ofvan odlingsgränsen skulle återläggas
275 till renbetesland. Denna kungörelse har fullföljts så, att under dessa
276 sex år ett större antal nybyggen anlagts ofvan odlingsgränsen, ja, man
277 har till och med dömt lappar till skadeersättning gentemot dessa
278 nybyggare. Alla förordningar till trots synes dock endast den
279 rättvisan vara gällande, att lappen skall drifvas från sin
280 mark. Skulle i verkligheten de lagar, som skrifvits till förmån för
281 lapparnes renbete efterföljts, hade lappen icke haft rätt att klaga
282 öfver denna sak. Men lagda i händer, som utan hänsyn till den lappska
283 befolkningen gynnar nybyggaren, kan det nuvarande tillståndet icke
284 föra annat än till renarnes minskning och lappens försämrade
287 Lapparne önska i denna fråga således endast hvad de i lag blifvit
288 förut tillförsäkrade, d. v. s. att all mark ofvan odlingsgränsen
289 utlägges till renbetesland. Men huru kan konungens befallningshafvande
290 förklara att vid lapptinget i Fatmomakke nu framlägga ett förslag,
291 gående ut på att inlösa nödig renbetesmark ofvan odlingsgränsen och
292 därvid säga att lappen erhåller gynnsamma reformer, när vi förut för
293 sex år sedan i länets kungörelse uttryckligen fått denna mark till oss
294 upplåten. Detta motsägande förslag, hvilket nu framkommit, är således
295 i strid mot förut gifna bestämmelser i fråga om renbete och afser
296 ingalunda att skänka lappen någon fördel utan gäller endast såsom en
297 inskränkning i bestämmelserna af kungl. maj:ts befallningshafvandes
298 kungörelse den 12 januari 1898.
300 === Fattiglappens öde
302 synes nu starkt hotadt genom det af lappfogden Burman vid lapptinget i
303 Fatmomakke framlagda förslaget att nedflytta den icke renägande lappen
304 nedanför odlingsgränsen och där bereda honom jordbruk. Vi kunna icke
305 annat än protestera mot detta förslag. Det vore att med ens
306 tillintetgöra den lappska befolkningen och få anspråken på vårt land
307 för alla tider häfda. De renägande lapparne förminskas alltjämt på
308 grund af renarnes existensförhållanden, förut omnämnda. De
309 sammansmälta allt framgent och under de senaste åren ha de renägande
310 lapparnes antal väsentligen förminskats. De icke renägande lapparne
311 skulle nu — enligt förslaget — nedflyttas till nybyggen nedanför
312 odlingsgränsen och man får väl säga där öfverlämnas åt sitt
313 öde. Hvartefter nu de renägande lapparne förlora sina renar,
314 nedflyttas dessa nedanför odlingsgränsen och gå säkerligen där sin
315 undergång till mötes, under det att den renägande lappen drifves mot
316 fjället, förlorar sina renar och nedskickas sedan utfattig nedanför
317 odlingsgränsen. När man tager i betraktande, att den mark, som är
318 ofvan odlingsgränsen, är utlagd till renbetesland för oss lappar och
319 att å dessa marker nybyggen äro uppresta, som äro olagligt tillkomna;
320 hvarföre icke låta lappen tillträda dessa nybyggen och nu boende
321 nybyggare ofvan odlingsgränsen få tillfälle att nedflytta nedanför
322 densamma? Hvarföre skulle hinder möta för lappen att bruka dessa land,
323 som gör att lappen åtminstone får bo i sitt af ålder brukade land samt
324 slipper att å nya och för honom främmande trakter söka sitt
325 uppehälle. Detta förslag afser ingalunda något förbättrande af
326 lapparnes lefnadsställning, utan afser helt enkelt att afskära
327 lapparnes förbindelse med sitt eget folk, för att sedan låta dem
328 undergå det öde, som bland de svenska nybyggarne väntar desamma
329 nedanför gränslinien.
331 === Lapparnes rösträttsförhållanden.
333 Om i Sverige skriande orättvisor anses begångna med att större delen
334 af folket undandrages medbestämmanderätt i folkets egna
335 angelägenheter, så äro dock de lappländska förhållandena än
338 _Den kommunala rösträtten_ i lappkommunerna utöfvas endast och allenast
339 af den svenske jordbrukaren och lappens lifsnäring ger ej honom den
340 inkomst, som berättigar honom att deltaga i allmänna, honom rörande
341 angelägenheter. Högst fåtal lappar (ifrågasättas kan, om det än finnes
342 några) äga bestämmanderätt vid kommunala stämmor, och dock afgöras vid
343 dessa lapparnes angelägenheter rörande beskattning, fattigvård och
344 öfriga kommunala ärenden. Det har icke förunnats lappmannen att vinna
345 inträde i kommunal myndighet och i något medafgöra om frågor, som rör
346 lappens rättsförhållande i kommunen, till hvilket förhållande den
347 kommunala bestämmanderätten i mångt och mycket dock kan medverka. Och
348 i de flesta fall inse lapparne, hvilka i många lappkommuner utgör
349 flertalet, att de icke kunna inverka något till förbättrade
350 förhållanden, då de icke på grund af den kommunala rösträttsskalan
353 Ställer sig nu _den kommunala rösträtten_ förnuftsvidrig, är den
354 politiska rösträttens förhållande till lappbefolkningen
355 bedröfligare. Lagen stadgar att man, för att hafva rösträtt till
356 Riksdagens Andra kammare, skall hafva en inkomst af 800 kr. eller en
357 jordbrukslägenhet, taxeringsvärderad till 1,000 kr. Intetdera af dessa
358 mått fyller lappen. Af renen kan han icke uppbringa ens 500 kr., och
359 de lappskatteland, hvilka, belägna å allmän kronomark, som de äro, äro
360 ju icke lappens. Hade lappen utsikt att föra fram en representant ur
361 sitt eget led, hade många goda reformer kunnat åstadkommas. Man har
362 sagt att inom riksdagen funnits lapprepresentanter från
363 fjällbygden. Innerst ha dock dessa icke utgjort några målsmän för
364 lappbefolkningen, utan möjligen för nybyggarne, men i hvilket fall som
365 helst till bådas nackdel, då intet synligt resultat af deras
366 verksamhet kvarlämnats annat än möjligen en förbättring i införseln af
367 spritdrycker till lappska gränsen. Stora och viktiga frågor, som
368 beröra vårt folks framtid, föres årligen fram på den lappska
369 dagordningen, och då vi vunnit den skans, som lämnar lappen
370 medbestämmanderätt till sitt eget öde, kunna dessa med glädje
371 framläggas. Dessa frågor äro dock icke kraf som äro obilliga, utan
372 utgöres af sådana förmåner, som redan vunnits af den svenska
373 befolkningen, men ej genom den undantagsställning (ingalunda till
374 lappens fördel) som lappen innehafver, ännu beskärts den lappska
375 rasen. Sekellångt betryck har hvilat på våra skuldror, och däri är att
376 se lappbefolkningens underlägsenhet och efterblifvenhet.
378 === Lappska skolförhållanden.
380 Man låter alltid lappbefolkningen uppbära förnärmelser för att den är
381 okunnig, men man undersöker så ytterst sällan skälet, hvarför
382 upplysningen ej vunnit insteg bland vårt folk. Skälet är dock icke
383 svårt att uppleta. Af naturen är lappen icke vanlottad. Tvärtom! Det
384 har erkänts att den unge lappen äger goda förutsättningar för att
385 vinna upplysning. Orsaken ligger i det helt naturliga skälet, att
386 lappen icke ägnas någon uppmärksamhet i upplysningshänseende. Ända
387 till dess Lappska missionen inrättade skolor däruppe bland fjällen
388 hafva vi lappar icke haft någon undervisning. Denna välgörande
389 förening verkar mycket godt, men kan dock i utsträckning ej inverka på
390 ett helt folk. Det lappska barnet sändes till denna skola vid cirka 12
391 års ålder och kvarstannar där i 3 år. Under denna jämförelsevis korta
392 tid får den unge lappen inhämta all den undervisning, som står honom
393 till buds. Att detta icke blir mycket, beror väl på att denna skola
394 indelas i småbarns- och folkskola. Med denna undervisning går han ut i
395 lifvet, och då må man ej undra på om lappen är okunnig. Skulle lappen
396 däremot få tillägna sig den undervisning, som de svenska barnen
397 åtnjuta, skulle nog bildning och intelligens äfven vinna insteg i
400 Till ofvan nämnda skolor — andra skolor finnas ej — bidrager staten
401 endast med en ringa skärf, men månne ej den svenska staten äfven har
402 skyldighet att bland den lappska befolkningen inrätta skolor, om ej
403 sådana som de svenska, så dock drägligare skolförhållanden?
405 I likhet med dryckenskapslasten, kastas okunnigheten på lapparne som
406 en skuggande, förklarande omständighet till nu rådande
407 förhållanden. Men okunnigheten har sitt upphof i bristen på något att
408 lära i yngre år, icke i lappbarnets motvilja för bildning och
411 === Hvad är att närmast göra?
413 Mer och mer söker den frågan sig fram, hvad som vi närmast skola
414 göra. Vi kunna icke längre lita på att utom saken stående skola så
415 intressera sig för vårt folks ställning, att de skola bevaka vår
416 rätt. Och med all möjlig möda kunna de det icke. Våra säregna lefnads-
417 och andra förhållanden äro af sådan beskaffenhet, att om äfven
418 reformer skulle vinnas på dessa vägar, skulle dessa endast blifva
419 halfmessyrer af tvifvelaktig innebörd. Våra tvister om rätten till
420 jorden måste dagligen bevakas och våra frågor måste stundligen föras
421 framåt. Men då måste lappen taga saken i sin egen hand. På hvad sätt?
422 frågar mången. Det finnes icke mer än ett. Och detta är: en enhetlig
423 lappsk förening, fungerande i hvarje lifsnerv af lappska
424 befolkningen. I hvarje större by eller kommun bildas en förening, låt
425 oss exempelvis säga Tärna by lappförening. Denna utlyser ett möte med
426 lapparne i Tärnaby och skrider till val af styrelse. Denna styrelse
427 får i uppdrag att emottaga tvistefrågor, med föreningen diskutera de
428 reformer, som äro önskvärda och äfvenledes föra fram desamma till en
429 centralstyrelse för hela lappbefolkningen, utlysa möten och i alla
430 delar tillvarataga den lappska befolkningens kraf. Sådana föreningar
431 böra så fort sig göras kan bildas i alla lappkommuner eller större
432 byar i Jämtland, Vester- och Norrbotten. På våren 1905 utser de
433 lappska föreningarne hvar sitt ombud att sammanträda i exempelvis
434 Fatmomakke, och där behandlas sedan våra gemensamma lifsfrågor. Där
435 kommer då den första lappska kongressen till stånd och sedan
436 åstadkommes nog af sig själf, dock under träget arbete, ett annat
437 förhållande. Med en dylik organisation kunna vi påräkna en makt, som
438 obetingadt kommer att föra vår sak till seger.
440 När vi stå en och en kunna vi föga eller litet uträtta. Gemensamt
441 hafva vi dock ett intresse, och detta intresse måste förenas och
442 blifva en makt. Och inom kort skola vi hafva en duglig stab af egna
443 landsmän, som med insikt, reda och klokhet bringar saken vidare fram.
445 Till Eder, I unga män och kvinnor, vill jag säga ett ord. Vårt folks
446 framtid ligger i Edra händer. Med Eder kraft skall vårt folk och land
447 vidmakthållas. Sky inga umbäranden när det gäller vårt folk och vårt
448 påtänkta föreningsband! Medlet, hvarmed vår stam skall upplyftas,
449 finnes i den utstakade vägen, och en gång funnen, beträdd och trampad,
450 skall mödan ingalunda blifva fruktlös. Därföre, fram, I bröder och
451 systrar från Jemtland, Vester- och Norrbotten, upp att verka för de
452 nedtryckta; tillägnen Eder all den bildning, som I kunnen få, stöd de
453 svaga i kampen för tillvaron och tänk på vårt framtidsmål!
455 Till Eder, I gamle, genom motgångar härdade, genom ett träget arbete
456 för tidigt utsläpade, sluten eder till våra föreningar i massa. Ingen
457 enda lapp får saknas i vår förening. Det är de betryckta, som skola
458 föra sin talan fram i ljuset, och detta på ett fullt värdigt,
459 parlamentariskt sätt. Det blir lapparnes riksdag, som nästa år skall
460 samlas å tidpunkt och ställe, som sedan skall bestämmas.
462 För att nu allt skall bildas enhetligt för hela vårt folk och efter
463 samma grunder, så lämnar jag beredvilligt alla upplysningar om denna
466 Med dessa maningsord till Eder, bröder och systrar, slutar jag dessa
467 ord. Låt nu handlingarne kraftigt åtfölja dessa ord af mig, framlagda
468 i en tid, då lappens framtid synes hotad från alla sidor, och hans
469 rätt till den jord, hvartill vi alla födts att söka vårt uppehälle,
472 Må den Högste, som leder och danar folkens öden nu och allt framgent
473 med misskundsamhet förbarma sig öfver vårt folk och leda dess väg in
474 på den bana, som lyfter det upp till ett intelligent och
475 framåtsträfvande kulturfolk.
477 Gardfjäll, Dikanäs, Vilhelmina i juli 1904.
479 Med systerlig hälsning
projects / text-infor-lif-else-laula.git / blob