1 = Inför lif eller död?: Sanningsord i de lappska förhållandena
2 :docinfo: private-head,private-footer
6 == Inför lif eller död?
8 Långt uppe bland fjällen i öfversta Norrland bor sedan mannaminnes
9 tider vår stam. Svunna tiders häfder tälja dock att vi lappar icke
10 alltid varit hänvisade till att söka lefvebröd bland kala bergstoppar,
11 utan lemningar från forna tider visar att lapparna besuttit rymliga
12 betesmarker under gynnsamma förhållanden. Under seklernas lopp har
13 lappen dock alltjämt fått vika för den jordbruksidkande germanska
14 rasen. Fredlig, lugn, sluten och alltid nöjd med sin lott har lappen
15 utan protester själfmant lemnat hvad han trott vara hans tillhörighet
16 och tum för tum ha de svenska nybyggarna dragit till sig den
17 betesmark, som af lapparne användts. De hafva däraf fått namnet
18 «nomadiserande» d. v. s. ständigt vandrande, men månne icke den
19 omständigheten, att de svagare under alla tider fått gifva vika för de
20 starkare, varit orsaken till denna vandringslusta. Att lappen har
21 betingelser för att bosätta sig när han fått sitt lefvebröd, därom
22 vittna med tillräcklig tydbarhet de sista decenniernas
23 erfarenheter. Man gör orätt om man i lappbefolkningens tvungna
24 undandragande ser något af zigenarlifvet. Vårt folk vilja blifva
25 bofasta om de därtill fått rättighet, men de hafva i alla tider lefvat
26 i en undantagsställning eller med andra ord — de hafva ställts utom
27 lagen, utom de allmänna rättigheternas gräns.
29 Föga eller litet lemna lappska kulturskildrare af lappens jernhårda
30 kamp för tillvaron och de tvungna omständigheter, hvarunder de hafva
31 att förskaffa sig sitt uppehälle. Merendels framställes lappens
32 arbete, hans kamp för brödet, hans säregna lefnadsförhållanden och
33 hans äfventyr i sagornas skimrande ljus, hans verkliga arbete för
34 nöjestillfredsställelse. Tyvärr är dock icke lappens lefnad ett
35 tidsfördrif utan ett af mödor, faror och umbäranden uppfylldt
36 lif. Hvem täljer de lappska hemmens tårfyllda kval, hvem uttalar
37 tröstens ord till de hårdt pröfvade, hvem mättar enkor och faderlösa
38 barn och hvem räcker lappen en skärf i nödens dag? Man sätter sig icke
39 in i lappbefolkningens förhållanden utan betraktar det hela som en
40 föråldrad brokig tafla bredvid svenskens högre kulturstadium. Och dock
41 tillmätes orättvist den lappska befolkningen kulturlyten, hvilka ej
42 hafva sin uppkomst i vår stam utan äro till oss öfverförda från de
43 högre kultiverade. Ja, man har därvid gått så långt att man därföre
44 ansett oss ej vara värdiga att inrangeras bland folkslag eller med
45 andra ord åtnjuta rättigheten att existera. Efter denna korta
46 inledning vill jag öfvergå till en skildring af de laster, hvaruti
47 vårt folkslag sägas vara försjunkna uti och som öppet sagts mig vara
48 orsaken till den hjälplösa ställning, lappen befinner sig uti.
50 === Lapparnes dryckenskap.
52 När jag i våras sökte att väcka intresse för vårt folk, framhållande
53 den hjälplösa ställning de befunno sig uti och den särställning de
54 intogo i fråga om rent mänskliga rättigheter, möttes jag med orden:
55 «Lapparne supa, de dricka, de kunna icke upphjälpas» o. s. v. Till en
56 början vill jag konstatera det faktum att bland våra lappar finnas
57 inga vanedrinkare och sedan tider man minnes tillbaka har icke
58 åtminstone i min hemtrakt någon lapps dödsorsak varit
59 alkoholsjukdom. Jämfördt med de senaste svenska iakttagelserna, som
60 konstaterat att 50 tusen drinkare befolka landet, torde den lappska
61 dryckenskapen icke böra öfverskattas sin betydelse. Däremot förekommer
62 beklagligt nog att berusade lappar uppträda vid marknader, som hållas
63 vid kusten, men äfven då i ett mycket ringa antal. Men dessa bestå
64 ingalunda af sådana, som hafva för vana att berusa sig, utan utgöras
65 af tillfälliga supare, som genom köp, byte eller annan handel kommit i
66 beröring med svenska marknadsbesökare och bjudits förtäring för att
67 «affärerna skall gå bättre». Men äfven detta nationallyte är i
68 försvinnande och det af sin egen orsak, nämligen den, att lappen
69 merendels inser att han gör dåliga affärer när han låter berusa sig.
71 Oberättigandet att kasta ett folks ovana på en annan ras’ skuldror och
72 däraf förklara en hjälplös belägenhets berättigande, lyser äfven bjärt
73 fram inför påståendet att lappen icke själf producerar, försäljer
74 eller på annat sätt tillhandahåller berusande drycker. Den last, som
75 har sitt upphof inom folkets egna landamären, bör icke påbördas andra
76 folk, som genom njutningslystnaden förledes att sjunka i densamma.
78 === Tiggeri af nöd eller lättja?
80 Beklagligt är det förhållande, hvarmed man äfven framhåller lapparnes
81 tiggeri, såsom föranledt af lättja. Vårt folk kunna indelas i två
82 olika afdelningar, beroende på det förhållande de stå till förvärfvet
83 af det dagliga brödet, nämligen renägande och icke renägande lappar De
84 förra utgöras af sådana, som trots alla svårigheter lyckats behålla
85 sina renar; de senare däremot af de, som genom ett eller annat
86 förhållande blifvit utan renar, hvilket är detsamma som förlusten af
87 sitt lefvebröd. Det är endast genom utrönandet af på hvad sätt en lapp
88 gått förlustig sina renar, som man kan bedöma, om tiggeriet är
89 förorsakadt af lättja eller af verklig nöd. Lappens framtid är
90 förknippad med renen, hans trogne följeslagare genom lifvet. Af den
91 har han sin existens, utan honom står han inför hungersnöden. Jagt och
92 fiske måste alltid räknas som en bisyssla, mera till att söka än att
93 erhålla lefvebröd. På renen måste man söka lappens
94 existensminimum. Ett lappmatlag på sju personer (man, hustru och fem
95 barn) behöfver årligen till sitt hushåll nedslagta 40 renar, hvaraf 20
96 användas till lapphemmets eget behof af kött och den andra hälften
97 försäljas till inköp af mjöl och andra lifsförnödenheter jämte
98 beklädnad. För dessa 20 renar erhåller lappen i lyckligaste fall
99 omkring 300 kr. På denna summa drar en lappsk familj sig drägligt fram
100 genom lifvet. Men nu en annan sak. För att efter denna beräkningsgrund
101 fastslå ett existensminimum, behöfver lappen till sitt förfogande en
102 renhjord af nära 350 renar, och detta antal kan icke en lapp på tio
103 uppbringa. En renhjord på 100, det minsta antal som en lapp kan hafva
104 för att uppträda som själfständigt renägande, lemnar en årlig
105 afkastning af 30 renkalfvar. Dessa späda kalfvar utsättas nu med ens
106 för tusentals faror, icke minst att märka nybyggarnes hundar. Redan
107 efter ett år har afkomman med säkerhet nedbringats med minst ett
108 tiotal, andra året till 15 och vid fullvuxen ålder till 12.
110 Alltså skulle lappen med blick på framtiden icke få nedslakta mer än
111 12 à högst 15 renar pr år. Hvarje antal som däröfver går, inverkar på
112 den framtida betingelsen att lefva för lappen. Nedslaktar han
113 exempelvis existensminimummet 40 renar, har han redan efter ett års
114 tid renstocken nedbringad till 70 och fortfar detta förhållande är han
115 redan efter ett par tre år under möjligheternas gräns, under
116 betingelsen att lefva. När renarnas antal understigit 100, kan lappen
117 icke längre ägna sig åt skötseln af sina egna renar, utan lämnar då
118 desamma i vården hos någon renägande lapp, som själf icke har
119 tillräckligt antal renar, och slår han sig merendels själf ned på en
120 jordtorfva för att med jordens brukande bidraga till existensens
121 möjlighet. Under tiden går nu hans renar «ut sig» mestadels på
122 svårigheten att skydda det uppväxande rensläktet mot renmärken. Då
123 återstår endast lappens jordbrukstorfva och då har han den
124 framträngande svenske nybyggaren att kämpa med. Lappen får — alla
125 ömmande omständigheter till trots — gifva vika och obarmhertigt
126 drifves han till tiggarstafven, han har ju icke äganderätt till sitt
127 land utan äger endast rätt till renbete. Utan renar, utan jord, utan
128 utsikt att lefva af sina händers arbete finnes ju ingen annan
129 möjlighet än att anropa barmhertiga medmänniskor om hjälp. Till råga
130 på all denna helt vanliga olycka har den lappska befolkningen att nu
131 utstå alla de sviter, som uppkommit efter de «sju hårda årens»
132 historia, hvarför ofvan relaterade nöd blifver allt mera och mera
133 allmän. De sju hårda åren inleddes med året 1892, då vintern kom
134 tidigt, redan S:t Michaeli dag. Genom den tidiga vintern frös snön
135 till is och betäckte bergen, hvarföre renen icke kunde komma åt den
136 renmossa, som hör till hans uppehälle. Tusentals renar dogo då af
137 svält, och detta förnyades sedan årligen en lång tid. Så kommo de
138 stora timmerdrifningarna och renar — likaledes i tusental — blefvo
139 nedfällda af träden. (I denna fråga vill jag i förbigående nämna, att
140 lapparna icke för dessa olyckor erhöllo någon skadeersättning.)
141 Förutom dessa olyckor hade renarne alltid att kämpa med nybyggarnas
142 hundar. Som ett talande exempel på huru lätt en lapp kan bringas till
143 nödens brant, vill jag anföra följande:
145 Lappmannen Gustaf Klementson i Fatmomakke var för några få år sedan
146 ansedd som en välbärgad lappman. Han ägde en renhjord på omkring 300
147 renar och hade således existensmöjligheter för den stora familj, 11
148 personer, de voro. Hufvudsakligen genom timmerdrifningen nedslogos
149 hans renar och därmed var hans uppehälle som renägande lapp förbi. På
150 sitt lappskatteland sökte han nu att förebygga sin ruin och göra detta
151 fruktbärande. Nu i dessa dagar har den svenske nybyggaren fullbordat
152 lappmannens öde — och lappmannen utestängts från rätten till sitt
153 lappskatteland. Hvad skall nu den arme af olyckan hemföljde söka sitt
154 bröd. Återstår för honom, fadern med de nio barnen, någon annan utväg
155 än att söka brödet hos barmhertiga medmänniskor, så framt han vill
156 undgå hungersnöden? Är nöden här föranledd af lättja eller af verkligt
159 Det är sant att hvarje år beviljas ett statsanslag till nödlidande
160 lappar, men dessa understöd ha dock endast i undantagsfall, och då i
161 mycket små belopp kommit de fattiga lapparne till godo. Medlen af
162 sändas till kommunalstyrelserna i de olika lappsocknarne och denna
163 styrelse, som utgöres af svenska bebyggare, behåller merendels summan
164 för kommunens räkning för att betäcka utgifterna för de lappar, som
165 åtnjuta helt understöd af kommunen (s. k. «sockenlappar»).
167 Om den lappska nöden, orsakerna till lappens tiggeri, till bekymren
168 som hota lapphemmens framtid och därmed förknippade omständigheter,
169 vore mycket att andraga, men då jag tror att de rader jag skrifvit om
170 denna sak, ändrar svenskens uppfattning om detta sakförhållande,
171 öfvergår jag till medlen, hvarmed den lappska befolkningen skulle
172 kunna upphjälpas. Vi hafva velat benämna den
174 === Lapparnes existensfråga
176 därvid framhållande att hela vårt folks öde beror endast och allenast
177 på denna frågas nöjaktiga lösning. För att utreda dessa bättre vill
178 jag först behandla grundfrågan angående lapparnes äganderätt till sina
179 lappskatteland, jämte rätten för lapparne att idka åkerbruk. Genom
180 Kungl. Bref af den 13 december 1867 bestämdes en odlingsgräns, hvarvid
181 en gränslinie sattes mellan den svenske nybyggaren och den lappska
182 befolkningen. Nybyggarne halva erhållit äganderätt till sina hemman,
183 under det att lapplandet förklarades vara kronomark. Med anledning
184 häraf bortadvocerades lapparnes rätt till den jord, hvaruppå vi alla,
185 naturligt sedt, hafva att hämta vårt lifsuppehälle. Genom att endast
186 hafva dispositionsrätt till ett jordområde, lappskattelandet, och med
187 dystra aningar vänta på den dag, då man kan blifva bortförd från sitt
188 hem, där generation efter generation nedlagt sin ungdoms arbetskraft,
189 sin mannaålders möda och ålderdomens arbetshjälp, kan icke gifva den
190 arbetslust, en kraftig stam bör utveckla. Arbetslusten klädes i
191 handling först vid det tillfälle när man vet, att man gagnar sig
192 själf, sina barn och sina efterkommande. Idoghet och ihärdighet saknas
193 icke bland lappbefolkningen, det är endast föremålets faktiska
194 bestående, som förhindrar arbetsintensiteten och den välmåga, som
195 annars skulle sprida sig. Med de jämtländska lapparnes öde framför
196 sina ögon, dessa som jagats upp till ofruktbara berg på grund af att
197 deras rättsfråga till jorden ej beaktats, kunna icke de vester- och
198 norrbottniska lapparne inse annat öde, äfven de, så länge frågan om
199 rätten till jorden icke löses.
201 Årligen och dagligen gifves äfven hos oss Vesterbottens lappar exempel
202 på hvarthän tillståndet leder. För en tid tillbaka, låt oss säga 30- à
203 40-tal år, kommo de svenska nybyggarne och frågade vänligt om de kunde
204 få slå sig ned och odla upp en bit mark. Lappen såg i detta
205 förhållande ingen som helst orsak att neka den arbetsamme mannen. Om
206 några år hade nybyggaren odlat upp marken omkring sitt tjäll, och tog
207 syn på densamma. Vederbörande beviljade beredvilligt lagfart å marken
208 och icke blott den mark, som han själf odlat utan därtill ett öfrigt
209 område. Området kunde, och gjorde det i de flesta förhållanden,
210 sträcka sig om lappens frodiga renvallar och skatteland, den som förut
211 varit vänlig nog att tillmötesgå nybyggarens önskningar att få odla
212 marken bredvid honom. Så gick väl några år och en vacker dag infinner
213 sig vederbörande synemän och kungör för den olycklige lappen att han
214 icke längre äger rättighet till den gröda, som af honom vidare
217 Med dessa syner framför sina ögon lär väl ingen förundra sig öfver att
218 den lappska befolkningen känner en bäfvan för hvad som komma
219 skall. Merendels utgöres nu denna lappska befolkning, som på sådant
220 sätt bortdrifves af sådana, som icke äro renägande och hvad ödet blir
221 för dessa olyckliga är icke svårt att förutse. De blifva fattiga och
222 utarmade. Därhän har lapparnes osäkra rättsställning ledt, på grund af
223 deras undantagsställning i den svenska jordrättsskipningen. Svensk
224 praxis har dock alltid varit och är det ännu, att vid afvittrings- och
225 storskiftesförrättningar det folk, som af ålder bott och brukat
226 landet, fått för sig och sina efterkommande för evärdelig tid
227 tilldelad sin beskärda del. Lappen måste tillerkännas äfven denna
228 rättsställning, eljest är hans öde besegladt. Han drifves i annat fall
229 allt längre och längre upp mot de kala bergstopparne mot norska
230 gränsen, den han ju icke får öfverskrida. Vid denna tidpunkt, då är
231 väl också vår strid förgäfves, och då är det förbi med de svenska
232 lapparne. Men hvem i vårt humana tidehvarf åtager sig att kasta den
233 historiska dödsdomen öfver ett folk, som trots all sin brist på
234 mänskliga dygder dock icke kan öfverbevisas om att det genom eget
235 förvållande förorsakat sin undergång.
237 I sammanhang med rätten till jorden står lappens rätt att öfvergå till
238 jordbruksidkande folk och bruka sina lappskatteland. Genom sådana
239 förhållanden, som de af nybyggarnes sätt att gå till väga gentemot den
240 lappska befolkningen jag nyss nämnt och det understöd de därvid vinna
241 af den svenska lagen kan vi icke annat än se denna rätt oss
242 bestriden. Marken därofvan odlingsgränsen är oss tilldelad för
243 renbete, icke för jordbruk. En del skäl, som jag i annat sammanhang
244 berört, har tydliggjort, att vi i betraktande af lefvebrödet icke ha
245 annan utsikt än, att när renarne på ett eller annat sätt förolyckats
246 vi måste gå till brukandet af vårt lappskatteland. Men öfver detta
247 står en tidsfråga, nämligen den att hela folket förr eller senare
248 måste gå till jordbruket. Renen finner ej längre sitt bete bland
249 fjällen. I en ej allt för aflägsen framtid hafva vi att se att den ene
250 lappen efter den andre förlorar sina renar. Ogynnsamma förhållanden
251 komma därvid att medverka, icke minst den skadeersättningsskyldighet,
252 den renägande lappen numera underkastas enligt bestämmelserna i § 14
253 uti lapplagen den 1 juli 1898, och genom hvilken bl. a. en lappman
254 helt nyligen dömdes till tre tusen kronors skadeersättning. Och
255 hvarför skall lappens existensförmåga kringskäras af lagar?
256 Erfarenheten lärer att inget folk går så framåt som när frihet råder i
257 alla delar. Lappens frihet är kringskuren. Hans kamp för lefvebrödet
258 är utstakad och betingelsen att lefva hänskjuten allenast till renarne
259 och renarnes skötsel. I medvetandet finnes dock allt jämt en känsla
260 som talar om frihet och denna känsla återfinnes äfven hos oss, lappar!
262 Renbetesrätten är, som jag antydt, närmare beskrifven i författningen
263 om utstakningen af odlingsgränsen den 13 dec. 1867. Den markeras allt
264 emellanåt af en dagorder från Umeå landskansli och hålles då i sådan
265 form, att man skulle tro, att lapparnes renbetesrätt vore
266 betryggad. Framför mig ligger en länskungörelse af den 12 januari
267 1898, däri det heter, att anläggning af nybyggen ofvan odlingsgränsen
268 icke finge vidare af kungl. maj:ts befallningshafvande beviljas; att
269 de nybyggen, som redan funnos ofvan odlingsgränsen, skulle återläggas
270 till kronomark och att all mark ofvan odlingsgränsen skulle återläggas
271 till renbetesland. Denna kungörelse har fullföljts så, att under dessa
272 sex år ett större antal nybyggen anlagts ofvan odlingsgränsen, ja, man
273 har till och med dömt lappar till skadeersättning gentemot dessa
274 nybyggare. Alla förordningar till trots synes dock endast den
275 rättvisan vara gällande, att lappen skall drifvas från sin
276 mark. Skulle i verkligheten de lagar, som skrifvits till förmån för
277 lapparnes renbete efterföljts, hade lappen icke haft rätt att klaga
278 öfver denna sak. Men lagda i händer, som utan hänsyn till den lappska
279 befolkningen gynnar nybyggaren, kan det nuvarande tillståndet icke
280 föra annat än till renarnes minskning och lappens försämrade
283 Lapparne önska i denna fråga således endast hvad de i lag blifvit
284 förut tillförsäkrade, d. v. s. att all mark ofvan odlingsgränsen
285 utlägges till renbetesland. Men huru kan konungens befallningshafvande
286 förklara att vid lapptinget i Fatmomakke nu framlägga ett förslag,
287 gående ut på att inlösa nödig renbetesmark ofvan odlingsgränsen och
288 därvid säga att lappen erhåller gynnsamma reformer, när vi förut för
289 sex år sedan i länets kungörelse uttryckligen fått denna mark till oss
290 upplåten. Detta motsägande förslag, hvilket nu framkommit, är således
291 i strid mot förut gifna bestämmelser i fråga om renbete och afser
292 ingalunda att skänka lappen någon fördel utan gäller endast såsom en
293 inskränkning i bestämmelserna af kungl. maj:ts befallningshafvandes
294 kungörelse den 12 januari 1898.
296 === Fattiglappens öde
298 synes nu starkt hotadt genom det af lappfogden Burman vid lapptinget i
299 Fatmomakke framlagda förslaget att nedflytta den icke renägande lappen
300 nedanför odlingsgränsen och där bereda honom jordbruk. Vi kunna icke
301 annat än protestera mot detta förslag. Det vore att med ens
302 tillintetgöra den lappska befolkningen och få anspråken på vårt land
303 för alla tider häfda. De renägande lapparne förminskas alltjämt på
304 grund af renarnes existensförhållanden, förut omnämnda. De
305 sammansmälta allt framgent och under de senaste åren ha de renägande
306 lapparnes antal väsentligen förminskats. De icke renägande lapparne
307 skulle nu — enligt förslaget — nedflyttas till nybyggen nedanför
308 odlingsgränsen och man får väl säga där öfverlämnas åt sitt
309 öde. Hvartefter nu de renägande lapparne förlora sina renar,
310 nedflyttas dessa nedanför odlingsgränsen och gå säkerligen där sin
311 undergång till mötes, under det att den renägande lappen drifves mot
312 fjället, förlorar sina renar och nedskickas sedan utfattig nedanför
313 odlingsgränsen. När man tager i betraktande, att den mark, som är
314 ofvan odlingsgränsen, är utlagd till renbetesland för oss lappar och
315 att å dessa marker nybyggen äro uppresta, som äro olagligt tillkomna;
316 hvarföre icke låta lappen tillträda dessa nybyggen och nu boende
317 nybyggare ofvan odlingsgränsen få tillfälle att nedflytta nedanför
318 densamma? Hvarföre skulle hinder möta för lappen att bruka dessa land,
319 som gör att lappen åtminstone får bo i sitt af ålder brukade land samt
320 slipper att å nya och för honom främmande trakter söka sitt
321 uppehälle. Detta förslag afser ingalunda något förbättrande af
322 lapparnes lefnadsställning, utan afser helt enkelt att afskära
323 lapparnes förbindelse med sitt eget folk, för att sedan låta dem
324 undergå det öde, som bland de svenska nybyggarne väntar desamma
325 nedanför gränslinien.
327 === Lapparnes rösträttsförhållanden.
329 Om i Sverige skriande orättvisor anses begångna med att större delen
330 af folket undandrages medbestämmanderätt i folkets egna
331 angelägenheter, så äro dock de lappländska förhållandena än
334 Den kommunala rösträtten i lappkommunerna utöfvas endast och allenast
335 af den svenske jordbrukaren och lappens lifsnäring ger ej honom den
336 inkomst, som berättigar honom att deltaga i allmänna, honom rörande
337 angelägenheter. Högst fåtal lappar (ifrågasättas kan, om det än finnes
338 några) äga bestämmanderätt vid kommunala stämmor, och dock afgöras vid
339 dessa lapparnes angelägenheter rörande beskattning, fattigvård och
340 öfriga kommunala ärenden. Det har icke förunnats lappmannen att vinna
341 inträde i kommunal myndighet och i något medafgöra om frågor, som rör
342 lappens rättsförhållande i kommunen, till hvilket förhållande den
343 kommunala bestämmanderätten i mångt och mycket dock kan medverka. Och
344 i de flesta fall inse lapparne, hvilka i många lappkommuner utgör
345 flertalet, att de icke kunna inverka något till förbättrade
346 förhållanden, då de icke på grund af den kommunala rösträttsskalan
349 Ställer sig nu den kommunala rösträtten förnuftsvidrig, är den
350 politiska rösträttens förhållande till lappbefolkningen
351 bedröfligare. Lagen stadgar att man, för att hafva rösträtt till
352 Riksdagens Andra kammare, skall hafva en inkomst af 800 kr. eller en
353 jordbrukslägenhet, taxeringsvärderad till 1,000 kr. Intetdera af dessa
354 mått fyller lappen. Af renen kan han icke uppbringa ens 500 kr., och
355 de lappskatteland, hvilka, belägna å allmän kronomark, som de äro, äro
356 ju icke lappens. Hade lappen utsikt att föra fram en representant ur
357 sitt eget led, hade många goda reformer kunnat åstadkommas. Man har
358 sagt att inom riksdagen funnits lapprepresentanter från
359 fjällbygden. Innerst ha dock dessa icke utgjort några målsmän för
360 lappbefolkningen, utan möjligen för nybyggarne, men i hvilket fall som
361 helst till bådas nackdel, då intet synligt resultat af deras
362 verksamhet kvarlämnats annat än möjligen en förbättring i införseln af
363 spritdrycker till lappska gränsen. Stora och viktiga frågor, som
364 beröra vårt folks framtid, föres årligen fram på den lappska
365 dagordningen, och då vi vunnit den skans, som lämnar lappen
366 medbestämmanderätt till sitt eget öde, kunna dessa med glädje
367 framläggas. Dessa frågor äro dock icke kraf som äro obilliga, utan
368 utgöres af sådana förmåner, som redan vunnits af den svenska
369 befolkningen, men ej genom den undantagsställning (ingalunda till
370 lappens fördel) som lappen innehafver, ännu beskärts den lappska
371 rasen. Sekellångt betryck har hvilat på våra skuldror, och däri är att
372 se lappbefolkningens underlägsenhet och efterblifvenhet.
374 === Lappska skolförhållanden.
376 Man låter alltid lappbefolkningen uppbära förnärmelser för att den är
377 okunnig, men man undersöker så ytterst sällan skälet, hvarför
378 upplysningen ej vunnit insteg bland vårt folk. Skälet är dock icke
379 svårt att uppleta. Af naturen är lappen icke vanlottad. Tvärtom! Det
380 har erkänts att den unge lappen äger goda förutsättningar för att
381 vinna upplysning. Orsaken ligger i det helt naturliga skälet, att
382 lappen icke ägnas någon uppmärksamhet i upplysningshänseende. Ända
383 till dess Lappska missionen inrättade skolor däruppe bland fjällen
384 hafva vi lappar icke haft någon undervisning. Denna välgörande
385 förening verkar mycket godt, men kan dock i utsträckning ej inverka på
386 ett helt folk. Det lappska barnet sändes till denna skola vid cirka 12
387 års ålder och kvarstannar där i 3 år. Under denna jämförelsevis korta
388 tid får den unge lappen inhämta all den undervisning, som står honom
389 till buds. Att detta icke blir mycket, beror väl på att denna skola
390 indelas i småbarns- och folkskola. Med denna undervisning går han ut i
391 lifvet, och då må man ej undra på om lappen är okunnig. Skulle lappen
392 däremot få tillägna sig den undervisning, som de svenska barnen
393 åtnjuta, skulle nog bildning och intelligens äfven vinna insteg i
396 Till ofvan nämnda skolor — andra skolor finnas ej — bidrager staten
397 endast med en ringa skärf, men månne ej den svenska staten äfven har
398 skyldighet att bland den lappska befolkningen inrätta skolor, om ej
399 sådana som de svenska, så dock drägligare skolförhållanden ?
401 I likhet med dryckenskapslasten, kastas okunnigheten på lapparne som
402 en skuggande, förklarande omständighet till nu rådande
403 förhållanden. Men okunnigheten har sitt upphof i bristen på något att
404 lära i yngre år, icke i lappbarnets motvilja för bildning och
407 === Hvad är att närmast göra?
409 Mer och mer söker den frågan sig fram, hvad som vi närmast skola
410 göra. Vi kunna icke längre lita på att utom saken stående skola så
411 intressera sig för vårt folks ställning, att de skola bevaka vår
412 rätt. Och med all möjlig möda kunna de det icke. Våra säregna lefnads-
413 och andra förhållanden äro af sådan beskaffenhet, att om äfven
414 reformer skulle vinnas på dessa vägar, skulle dessa endast blifva
415 halfmessyrer af tvifvelaktig innebörd. Våra tvister om rätten till
416 jorden måste dagligen bevakas och våra frågor måste stundligen föras
417 framåt. Men då måste lappen taga saken i sin egen hand. På hvad sätt?
418 frågar mången. Det finnes icke mer än ett. Och detta är: en enhetlig
419 lappsk förening, fungerande i hvarje lifsnerv af lappska
420 befolkningen. I hvarje större by eller kommun bildas en förening, låt
421 oss exempelvis säga Tärna by lappförening. Denna utlyser ett möte med
422 lapparne i Tärnaby och skrider till val af styrelse. Denna styrelse
423 får i uppdrag att emottaga tvistefrågor, med föreningen diskutera de
424 reformer, som äro önskvärda och äfvenledes föra fram desamma till en
425 centralstyrelse för hela lappbefolkningen, utlysa möten och i alla
426 delar tillvarataga den lappska befolkningens kraf. Sådana föreningar
427 böra så fort sig göras kan bildas i alla lappkommuner eller större
428 byar i Jämtland, Vester- och Norrbotten. På våren 1905 utser de
429 lappska föreningarne hvar sitt ombud att sammanträda i exempelvis
430 Fatmomakke, och där behandlas sedan våra gemensamma lifsfrågor. Där
431 kommer då den första lappska kongressen till stånd och sedan
432 åstadkommes nog af sig själf, dock under träget arbete, ett annat
433 förhållande. Med en dylik organisation kunna vi påräkna en makt, som
434 obetingadt kommer att föra vår sak till seger.
436 När vi stå en och en kunna vi föga eller litet uträtta. Gemensamt
437 hafva vi dock ett intresse, och detta intresse måste förenas och
438 blifva en makt. Och inom kort skola vi hafva en duglig stab af egna
439 landsmän, som med insikt, reda och klokhet bringar saken vidare fram.
441 Till Eder, I unga män och kvinnor, vill jag säga ett ord. Vårt folks
442 framtid ligger i Edra händer. Med Eder kraft skall vårt folk och land
443 vidmakthållas. Sky inga umbäranden när det gäller vårt folk och vårt
444 påtänkta föreningsband! Medlet, hvarmed vår stam skall upplyftas,
445 finnes i den utstakade vägen, och en gång funnen, beträdd och trampad,
446 skall mödan ingalunda blifva fruktlös. Därföre, fram, I bröder och
447 systrar från Jemtland, Vester- och Norrbotten, upp att verka för de
448 nedtryckta; tillägnen Eder all den bildning, som I kunnen få, stöd de
449 svaga i kampen för tillvaron och tänk på vårt framtidsmål!
451 Till Eder, I gamle, genom motgångar härdade, genom ett träget arbete
452 för tidigt utsläpade, sluten eder till våra föreningar i massa. Ingen
453 enda lapp får saknas i vår förening. Det är de betryckta, som skola
454 föra sin talan fram i ljuset, och detta på ett fullt värdigt,
455 parlamentariskt sätt. Det blir lapparnes riksdag, som nästa år skall
456 samlas å tidpunkt och ställe, som sedan skall bestämmas.
458 För att nu allt skall bildas enhetligt för hela vårt folk och efter
459 samma grunder, så lämnar jag beredvilligt alla upplysningar om denna
462 Med dessa maningsord till Eder, bröder och systrar, slutar jag dessa
463 ord. Låt nu handlingarne kraftigt åtfölja dessa ord af mig, framlagda
464 i en tid, då lappens framtid synes hotad från alla sidor, och hans
465 rätt till den jord, hvartill vi alla födts att söka vårt uppehälle,
468 Må den Högste, som leder och danar folkens öden nu och allt framgent
469 med misskundsamhet förbarma sig öfver vårt folk och leda dess väg in
470 på den bana, som lyfter det upp till ett intelligent och
471 framåtsträfvande kulturfolk.
473 Gardfjäll, Dikanäs, Vilhelmina i juli 1904.
475 Med systerlig hälsning
projects / text-infor-lif-else-laula.git / blob