bibttor ND iRmunn INFÖR LIF ELLER DÖD? SANNINGSORD I DE LAPPSKA FÖRHÅLLANDENA AF ELSA LAULA. Pris: 25 öre. STOCKHOLM 1904 WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B. SJTSEND pe uppe bland fjällen i öfversta Norrland bor sedan mannaminnes tider vår stam. Svunna tiders häfder tälja dock att vi lappar icke alltid varit hänvisade till att söka lefve- bröd bland kala bergstoppar, utan lemningar från forna tider visar att lapparna besuttit rymliga betesmarker under gynnsamma för- hållanden. Under seklernas lopp har lap- pen dock alltjämt fått vika för den jord- bruksidkande germanska rasen. Fredlig, lugn, sluten och alltid nöjd med sin lott har lappen ” utan protester själfmant lemnat hvad han trott wvara hans tillhörighet och tum för tum ha de svenska nybyggarna dragit till sig den betes- mark, som af lapparne användts. De hafva däraf fått namnet »nomadiserande» d. v. s. 4 ständigt vandrande, men månne icke den om- ständigheten, att de svagare under alla tider fått gifva vika för de starkare, varit orsaken till denna vandringslusta. Att lappen har be- tingelser för att bosätta sig när han fått sitt lefvebröd, därom vittna med tillräcklig tyd- barhet . de sista decenniernas erfarenheter. Man gör orätt om man i lappbefolkningens tvungna undandragande ser något af zigenar- lifvet. Vårt folk vilja blifva bofasta om de därtill fått rättighet, men de hafva i alla tider lefvat i en undantagsställning eller med andra ord — de hafva ställts utom lagen, utom de allmänna rättigheternas gräns. Föga eller litet lemna lappska kulturskil- | drare af lappens jernhårda kamp för tillvaron och de tvungna omständigheter, hvarunder de hafva att förskaffa sig sitt uppehälle. Mer- endels framställes lappens arbete, hans kamp | för brödet, hans säregna lefnadsförhållanden | och hans äfventyr i sagornas skimrande ljus,» hans verkliga arbete för nöjestillfredsställelse. Tyvärr är dock icke lappens lefnad ett tids- fördrif utan ett af mödor, faror och umbä- 5 randen uppfylldt lif. Hvem täljer dé lappska hemmens tårfyllda kval, hvem uttalar tröstens ord till de hårdt pröfvade, hvem mättar enkor och faderlösa barn och hvem räcker lappen en skärf i nödens dag? Man sätter sig icke in i lappbefolkningens förhållanden utan be- traktar det hela som en föråldrad brokig tafla bredvid svenskens högre kulturstadium. Och dock tillmätes orättvist den lappska befolk- ningen kulturlyten, hvilka ej hafva sin uppkomst i vår stam utan äro till oss öfverförda från de högre kultiverade. Ja, man har därvid gått så långt att man därföre ansett oss ej vara värdiga att inrangeras bland folkslag eller med andra ord åtnjuta rättigheten att existera. Efter denna korta inledning vill jag öfvergå till en skildring af de laster, hvaruti vårt folk- slag sägas vara försjunkna uti och som öppet sagts mig vara orsaken till den hjälplösa ställ- ning, lappen befinner sig uti. Lapparnes dryckenskap. "När jag i våras sökte att väcka intresse för vårt folk, framhållande den hjälplösa ställ- ning de befunno sig uti och den särställning de intogo i fråga om rent mänskliga rättig- heter, möttes jag med orden: »Lapparne supa, de dricka, de kunna icke upphjälpas» 0. s. v. Till en början vill jag konstatera det faktum att bland våra lappar finnas inga vane- drinkare och sedan tider man minnes tillbaka har icke åtminstone i min hemtrakt någon lapps dödsorsak varit alkoholsjukdom. Jäm- fördt med de senaste svenska iakttagelserna, som konstaterat att 50 tusen drinkare befolka landet, torde den lappska dryckenskapen icke böra öfverskattas sin betydelse. Däremot före- kommer beklagligt nog att berusade lappar uppträda vid- marknader, som hållas vid kusten, men äfven då i ett mycket ringa antal. Men dessa bestå ingalunda at sådana, som hafva för vana att berusa sig, utan utgöras af tillfäl- liga supare, som genom köp, byte eller annan handel kommit i beröring med svenska mark- nadsbesökare och bjudits förtäring för att »affärerna skall gå bättre». Men äfven detta nationallyte är i försvinnande och det af sin egen orsak, nämligen den, att lappen meren- Å dels inser att han gör dåliga affärer när han låter berusa sig. Oberättigandet att kasta ett folks ovana på en annan ras' skuldror och däraf förklara en hjälplös belägenhets berättigande, lyser äfven bjärt fram inför påståendet att lappen icke själf producerar, försäljer eller på annat sätt tillhandahåller berusande drycker. Den last, som har sitt upphof inom folkets egna landamären, bör icke påbördas andra folk, som genom njutningslystnaden förledes att sjunka i densamma. Tiggeri af nöd eller lättja? Beklagligt är det förhållande, hvarmed man äfven framhåller lapparnes tiggeri, såsom föranledt af lättja. Vårt folk kunna in- delas i två olika afdelningar, beroende på det förhållande de stå till förvärfvet af det dagliga brödet, nämligen renägande och icke ren- ägande lappar De förra utgöras af sådana, som trots alla svårigheter lyckats behålla sina renar; de senare däremot af de, som genom ett eller annat förhållande blifvit utan renar, hvilket är detsamma som förlusten af sitt lef- vebröd. Det är endast genom utrönandet af på hvad sätt en lapp gått förlustig sina renar, som man kan bedöma, om tiggeriet är föror- sakadt af lättja eller af verklig nöd. Lappens framtid är förknippad med renen, hans trogne följeslagare genom lifvet. Af den har han sin existens, utan honom står han inför hungers- nöden. Jagt och fiske måste alltid räknas som en bisyssla, mera till att söka än att erhålla lefvébröd. På renen måste man söka lappens existensminimum. Ett lappmatlag på sju per- soner (man, hustru och fem barn) behöfver årligen till sitt hushåll nedslagta 40 renar, hvaraf 20 användas till lapphemmets eget behof af kött och den andra hälften försäljas till inköp af mjöl och andra lifsförnödenheter jämte beklädnad. För dessa 20 renar erhåller lappen i lyckligaste fall omkring 300 kr. På denna summa drar en lappsk familj sig dräg- ligt fram genom lifvet. Men nu en annan sak. För att efter denna beräkningsgrund fastslå ett existensminimum, behöfver lappen till sitt 9 förfogande en renhjord af nära 350 renar, och detta antal kan icke en lapp på tio uppbringa. En 'renhjord på 100, det minsta antal som en lapp kan hafva för att uppträda som själfstän- digt renägande, lemnar en årlig afkastning af 39 renkalfvar. Dessa späda kalfvar utsättas nu med ens för tusentals faror, icke minst att märka nybyggarnes hundar. Redan efter ett år har afkomman med säkerhet nedbringats med minst ett tiotal, andra året till 15 och vid fullvuxen ålder till 12. Alltså skulle lappen med blick på fram- tiden icke få nedslakta mer än 12 å högst 15 renar pr år. Hvarje antal som däröfver går, inverkar på den framtida betingelsen att lefva för lappen. Nedslaktar han exempelvis existensminimummet 40 renar, har han redan efter ett års tid renstocken nedbringad till 70 och fortfar detta förhållande är han redan efter ett par tre år under möjligheternas gräns, under betingelsen att lefva. När renarnas antal understigit 100, kan lappen icke längre ägna sig åt skötseln af sina egna renar, utan lämnar då desamma i vården hos någon ren: - 10 ägande lapp, som själf icke har tillräckligt antal renar, och slår han sig merendels själf ned på en iordtorfva för att med jordens bru- kande bidraga till existensens möjlighet. Under tiden går nu hans renar »ut sig» mestadels på svårigheten att skydda det uppväxande ren- släktet mot renmärken. Då återstår endast lappens jordbrukstorfva och då har han den framträngande svenske nybyggaren att kämpa med. Lappen får — alla ömmande omständig- heter till trots — gifva vika och obarmhertigt drifves han till tiggarstafven, han har ju icke äganderätt till sitt land utan äger endast rätt till renbete. Utan renar, utan jord, utan utsikt att lefva af sina händers arbete finnes ju ingen annan möjlighet än att anropa barmhertiga medmänniskor om hjälp. Till råga på all denna helt vanliga olycka har den lappska be- folkningen att nu utstå alla de sviter, som uppkommit efter de »sju hårda årens» historia, hvarför ofvan relaterade nöd blifver allt mera och mera allmän. De sju hårda åren inleddes med året 1892, då vintern kom tidigt, redan S:t Michaeli dag. Genom den tidiga vintern IT frös snön till is och betäckte bergen, hvarföre renen icke kunde komma åt den renmossa, som hör till hans uppehälle. Tusentals renar dogo då af svält, och detta förnyades sedan årligen en lång tid. Så kommo de stora tim- merdritningarna och renar — likaledes i tusen- tal — blefvo nedfällda af träden. (I denna fråga vill jag i förbigående nämna, att lapparna icke för dessa olyckor erhöllo någon skade- ersättning.) Förutom dessa olyckor hade re- narne alltid att kämpa med nybyggarnas hun- dar. Som ett talande exempel på huru lätt en lapp kan bringas till nödens brant, vill jag an- föra följande: ; Lappmannen Gustaf Klementson i Fatmo- makke var för några få år sedan ansedd som en välbärgad lappman. Han ägde en ren- hjord på omkring 300 renar och hade så- ledes existensmöjligheter för den stora familj, 11 personer, de voro. Hufvudsakligen genom timmerdrifningen nedslogos hans renar och därmed var hans uppehälle som renägande ' lapp förbi. På sitt lappskatteland sökte han nu att förebygga sin ruin och göra detta 12 fruktbärande. Nu i dessa dagar har den sven- ske nybyggaren fullbordat lappmannens öde — och lappmannen utestängts från rätten till sitt lappskatteland. Hvad skall nu den arme af olyckan hemföljde söka sitt bröd. Återstår för honom, fadern med de nio barnen, någon annan utväg än att söka brödet hos barmher- tiga medmänniskor, så framt han vill undgå hungersnöden? Är nöden här föranledd af lättja eller af verkligt behof?- Det är sant att Wvarje år beviljas ett stats- anslag till nödlidande lappar, men dessa un- derstöd ha dock endast i undantagsfall, och då i mycket små belopp kommit de fattiga lap- parne till godo. Medlen afsändas till kommu- nalstyrelserna i de olika lappsocknarne och denna styrelse, som utgöres af svenska bebyg- gare, behåller merendels summan för kommu- nens räkning för att betäcka utgifterna för de lappar, som åtnjuta helt understöd af kom- munen (s. k. »sockenlappar»). Om den lappska nöden, orsakerna till lap- pens tiggeri, till bekymren som hota lapphem- mens framtid och därmed förknippade omstän- 153; 5; digheter, vore mycket att andraga, men då. jag tror att de rader jag skrifvit om denna sak, ändrar svenskens uppfattning om detta sak- förhållande, öfvergår jag till medlen, hvarmed den lappska befolkningen skulle kunna upp- hjälpas. Vi hafva velat benämna den Lapparnes existensfråga därvid framhållande att hela vårt folks öde beror endast och allenast på denna frågas nöjaktiga lösning. För att utreda dessa bättre vill jag först behandla grundfrågan angående lapparnes äganderätt till sina lappskatteland, jämte rätten för lapparne att idka åkerbruk. Genom Kungl. Bref af den 13 december 1867 bestämdes en odlingsgräns, hvarvid en gräns- linie sattes mellan den svenske nybyggaren och den lappska befolkningen. Nybyggarne hatva erhållit äganderätt till sina hemman, under det att lapplandet förklarades vara kro- nomark. Med anledning häraf bortadvocerades lapparnes rätt till den jord, hvaruppå vi alla, naturhgt sedt, hafva att hämta vårt lifsuppe- 14 k -hälle. Genom att endast hafva dispositions- rätt till ett jordområde, lappskattelandet, och med dystra aningar vänta på den dag, då man kan blifva bortförd från sitt hem, där generatiou efter generation nedlagt sin ung- doms arbetskraft, sin mannaålders möda ock ålderdomens arbetshjälp, kan icke gifva den arbetslust, en kraftig stam bör utveckla. Ar EN betslusten klädes i handling först vid det till- fälle när man vet, att man gagnar sig själf, ; sina barn och sina efterkommande. Idoghet och ihärdighet saknas icke bland lappbefolk- ningen, det är endast föremålets faktiska be- stående, som förhindrar arbetsintensiteten och den välmåga, som annars skulle sprida sig. U| Med de jämtländska lapparnes öde framför sina ögon, dessa som jagats upp till ofrukt- bara berg på grund af att deras rättsfråga till jorden ej beaktats, kunna icke de vester- och norrbottniska lapparne inse annat öde, äfven de, så länge frågan om rätten till jorden icke löses. | Arligen och dagligen gifves äfven hos oss Vesterbottens lappar exempel på hvarthän till 15 ståndet leder. För en tid tillbaka, låt oss säga 30- å 40-tal år, kommo de svenska nybyggarne och frågade vänligt om de kunde få slå sig ned och odla upp en bit mark. Lappen såg 1 detta förhållande ingen som helst orsak att neka den arbetsamme mannen. Om några år hade nybyggaren odlat upp marken omkring sitt tjäll, och tog syn på ,densamma. Veder- börande beviljade beredvilligt lagfart å mar- ken och icke blott den mark, som han själf » odlat utan därtill ett öfrigt område. Området kunde, och gjorde det i de flesta förhållanden, sträcka sig om lappens frodiga renvallar och skatteland, den som förut varit vänlig nog att tillmötesgå nybyggarens önskningar att få odla marken bredvid honom. Så gick välnågra år och en vacker dag infinner sig vederbörande synemän och kungör för den olycklige lappen att han icke längre äger rättighet till den gröda, som af honom vidare inbärgas. Med dessa syner framför sina ögon lär väl ingen förundra sig öfver att den lappska befolkningen känner en bäfvan för hvad som - komma skall. Merendels utgöres nu denna” . liga dygder dock icke kan öfverbevisas om 16 lappska befolkning, som på sådant sätt bort- drifves af sådana, som icke äro renägande och hvad ödet blir för dessa olyckliga är icke svårt att förutse. De blifva fattiga och ut- armade. Därhän har lapparnes osäkra rätts- ställning ledt, på grund af deras undantags- ställning i den svenska jordrättsskipningen. Svensk praxis har dock alltid varit och är det ännu, att vid afvittrings- och storskiftesförrätt- ningar det folk, som af ålder bott och brukat landet, fått för sig och sina efterkommande för evärdelig tid tilldelad sin beskärda del. Lappen måste tillerkännas äfven denna rätts- ställning, eljest är hans öde besegladt. Han drifves i annat fall allt längre och längre upp mot de kala bergstopparne mot norska grän- sen, den han ju icke får öfverskrida. Vid denna tidpunkt, då är väl också vår strid för- gäfves, och då är det förbi med de svenska 3 lapparne. Men hvem i vårt humana tidehvarf åtager sig att kasta den historiska dödsdomen öfver ett folk, som trots all sin brist på mänsk- PE Å att det genom eget förvållande förorsakat sin undergång. + > I sammanhang med rätten till jorden står lappens rätt att öfvergå till jordbruksidkande folk och bruka sina lappskatteland. Genom sådana förhållanden, som de af nybyggarnes sätt att gå till väga gentemot den lappska be- folkningen jag nyss nämnt och det understöd de därvid vinna af den svenska lagen kan vi icke annat än se denna rätt oss bestriden. Marken därofvan odlingsgränsen är oss till- delad för renbete, icke för jordbruk. En del skäl, som jag i annat sammanhang berört, har tydliggjort, att vi i betraktande af lefvebrödet icke ha annan utsikt än, att när renarne på ett eller annat sätt förolyckats vi måste gå till brukandet af vårt lappskatteland. Men öfver detta står en tidsfråga, nämligen den att hela folket förr eller senare måste gå till jordbruket. Renen finner ej längre sitt bete bland fjällen. I en ej allt för afl? gsen framtid hafva vi att se att den ene lappen efter den 18 andre förlorar sina renar. Ogynnsamma för- . hållanden komma därvid att medverka, icke minst den skadeersättningsskyldighet, den renägande lappen numera underkastas enligt bestämmelserna i $ 14 uti lapplagen den 1 juli 1898, och genom hvilken bl. a. en lappman helt nyligen dömdes till tre tusen kronors ska- deersättning. Och hvarför skall lappens exi- stensförmåga kringskäras af lagar? Erfaren- heten lärer att inget folk går så framåt som när frihet råder i alla delar. Lappens frihet är kringskuren. Hans kamp för lefvebrödet är utstakad och betingelsen att lefva hänskjuten allenast till renarne och renarnes skötsel. I medvetandet finnes dock allt jämt en känsla som talar om frihet och denna känsla återfin- nes äfven hos oss, lappar! KR Renbetesrätten är, som jag antydt, närmare beskrifven i författningen om utstak- ningen af odlingsgränsen den 13 dec. 1867. Den markeras allt emellanåt af en dagorder från Umeå landskansli och hålles då isådan form, 19 att man skulle tro, att lapparnes renbetesrätt vore betryggad. Framför mig ligger en läns- kungörelse af den 12 januari 1898, däri det heter, att anläggning af nybyggen ofvan od- lingsgränsen icke finge vidare af kungl. maj :ts befallningshafvande beviljas; att de nybyggen, som redan funnos ofvan odlingsgränsen, skulle återläggas till kronomark och att all mark ofvan odlingsgränsen skulle återläggas till ren- betesland. Denna kungörelse har fullföljts så, att under dessa sex år ett större antal nybyggen anlagts ofvan odlingsgränsen, ja, man har till och med dömt lappar till skadeersätt- ning gentemot dessa nybyggare. Alla förord- ningar till trots synes dock endast den rätt- visan vara gällande, att lappen skall drifvas från sin mark. Skulle i verkligheten de lagar, som skrifvits till förmån för lapparnes renbete efterföljts, hade lappen icke haft rätt att klaga öfver denna sak. Men lagda i händer, som utan hänsyn till den lappska befolkningen gyn- nar nybyggaren, kan det nuvarande tillståndet icke föra annat än till renarnes minskning och lappens försämrade lefnadsställning. 20 Lapparne önska i denna fråga således endast hvad de i lag blifvit förut tillförsäkrade, d. v. s, att all mark ofvan odlingsgränsen ut- lägges till renbetesland. Men huru kan ko- nungens befallningshafvande förklara att vid lapptinget i Fatmomakke nu framlägga ett för- slag, gående ut på att inlösa nödig renbetes- mark ofvan odlingsgränsen och därvid säga att lappen erhåller gynnsamma reformer, när vi förut för sex år sedan i länets kungörelse uttryckligen fått denna mark till oss upplåten. Detta motsägande förslag, hvilket nu framkom- mit, är således i strid mot förut gifna bestäm- melser i fråga om renbete och afser ingalunda att skänka lappen någon fördel utan gäller endast såsom en inskränkning i bestämmel- serna af kungl. maj:ts befallningshafvandes kungörelse den 12 januari 1898. Fattiglappens öde synes nu starkt hotadt genom det af lappfogden Burman vid lapptinget i Fatmomakke fram- lagda förslaget att nedflytta den icke ren- 21 ägande lappen nedanför odlingsgränsen och där bereda honom jordbruk. Vi kunna icke annat än protestera mot detta förslag. Det vore att med ens tillintetgöra den lappska be- folkningen och få anspråken på vårt land för alla tider häfda. De renägande lapparne för- minskas alltjämt på grund af renarnes existens- förhållanden, förut omnämnda. De samman- smälta allt framgent och under de senaste åren ha de renägande lapparnes antal väsent- ligen förminskats. De icke renägande lap- parne skulle nu — enligt förslaget — nedflyttas till nybyggen nedanför odlingsgränsen och man får väl säga där öfverlämnas åt sitt öde Hvartefter nu de renägande lapparne förlora sina renar, nedflyttas dessa nedanför odlings- gränsen och gå säkerligen där sin under- gång till mötes, under det att den renägande lappen drifves mot fjället, förlorar sina renar och nedskickas sedan utfattig nedanför odlings- gränsen. När man tager i betraktande, att den mark, som är ofvan odlingsgränsen, är utlagd till renbetesland för oss lappar och att å dessa marker nybyggen äro uppresta, som äro olag- 22 ligt tillkomna; hvarföre icke låta lappen till- träda dessa nybyggen och nu boende nybyggare ofvan odlingsgränsen få tillfälle att nedflytta nedanför densamma? Hvarföre skulle hinder möta för lappen att bruka dessa land, som gör att lappen åtminstone får bo i sitt af ålder brukade land samt slipper att å nya och för . honom främmande trakter söka sitt uppe- hälle. Detta förslag afser ingalunda något för- bättrande af lapparnes lefnadsställning, utan afser helt enkelt att afskära lappårnes förbin- delse med sitt eget folk, för att sedan låta dem undergå det öde, som bland de svenska ny- kyggarne väntar desamma nedanför gräns- linien ; Lapparnes rösträttsförhållanden. Om i Sverige skriande orättvisor anses begångna med att större delen af folket undan- drages medbestämmanderätt i folkets egna Nå angelägenheter, så äro dock de lappländska förhållandena än olidligare. Pen kommunala rösträtten i lappkommunerna utöfvas endast och allenast 23 af den svenske jordbrukaren och lappens lifs- näring ger ej honom den inkomst, som be- rättigar honom att deltaga i allmänna, honom rörande angelägenheter. Högst fåtal lappar (ifrågasättas kan, om det än finnes några) äga bestämmanderätt vid kommunala stämmor, och dock afgöras vid dessa lapparnes ange- "lägenheter rörande beskattning, fattigvård och öfriga kommunala ärenden. Det har icke förunnats lappmannen att vinna inträde i kom- munal myndighet och i något medafgöra om . frågor, som rör lappens rättsförhållande i kommunen, till hvilket förhållande den kom- munala bestämmanderätten i mångt och myc- ket dock kan medverka. Och ideflesta fall inse lapparne, hvilka i många lappkommuner utgör flertalet, att de icke kunna inverka något till förbättrade förhållanden, då de icke på grund af den kommunala rösträttsskalan förmå ut- rätta något. Ställer sig nu den kommunala rösträtten förnuftsvidrig, är den politiska röst rättens förhållande till lappbefolkningen bedröfligare. Lagen stadgar att man, för att 24 hafva rösträtt till Riksdagens Andra kammare, skall hafva en inkomst af 800 kr. eller en jord- brukslägenhet, taxeringsvärderad till 1,000 kr. Intetdera af dessa mått fyller lappen. Afrenen kan han icke uppbringa ens 500 kr., och de lappskatteland, hvilka, belägna å allmän kro- nomark, som de äro, äro ju icke lappens. Hade lappen utsikt att föra fram en represen- tant ur sitt eget led, hade många goda refor- mer kunnat åstadkommas.' Man har sagt att inom riksdagen funnits lapprepresentanter från fjällbygden. Innerst ha dock dessa icke utgjort några målsmän för lappbefolkningen, utan möjligen för nybyggarne, men i hvilket fall som helst till bådas nackdel, då intet synligt resultat af deras verksamhet kvarlämnats annat än möjligen en förbättring i införseln af sprit- drycker till lappska gränsen. Stora och vik- tiga frågor, som beröra vårt folks framtid; föres årligen fram på den lappska dagord- ningen, och då vi vunnit den skans, som läm- nar lappen medbestämmanderätt till sitt eget öde, kunna dessa med glädje framläggas. Dessa frågor äro dock icke kraf som äro obil- 25 liga, utan utgöres af sådana förmåner, som redan vunnits af den svenska befolkningen, men ej genom den undantagsställning (inga- lunda till lappens fördel) som lappen inne- hafver, ännu beskärts den lappska rasen. Se- kellångt betryck har hvilat på våra skuldror, och däri är att se lappbefolkningens under- lägsenhet och efterblifvenhet. Lappska skolförhållanden. Man låter alltid lappbefolkningen uppbära förnärmelser för att den är okunnig, men man undersöker så ytterst sällan skälet, hvarför upplysningen ej vunnit insteg bland vårt folk. Skälet är dock icke svårt att uppleta. Af na- turen är lappen icke vanlottad. Tvärtom! Det har erkänts att den unge lappen äger goda för- utsättningar för att vinna upplysning. Orsaken ligger i det helt naturliga skälet, att lappen icke ägnas någon uppmärksamhet i upplys- ningshänseende. Anda till dess Lappska mis- sionen inrättade skolor däruppe bland fjällen hafva vi lappar icke haft någon undervisning. 26 Denna välgörande förening verkar mycket godt, men kan dock i utsträckning ej inverka på ett helt folk. Det lappska barnet sändes till denna skola vid cirka 12 års ålder och kvarstannar där i 3 år. Under denna jämfö- relsevis korta tid får den unge lappen inhämta all den undervisning, som står honom till buds. Att detta icke blir mycket, beror väl på att denna skola indelas i småbarns- och folkskola. Med denna undervisning går han ut i lifvet, och då må man ej undra på om lappen är okun- nig. Skulle lappen däremot få tillägna sig den undervisning, som de svenska barnen åt- njuta, skulle nog bildning och intelligens äfven vinna insteg i Lappland. Till ofvan nämnda skolor — andra skolor finnas ej — bidrager staten endast med en ringa skärf, men månne ej den svenska staten äfven har skyldighet att bland den lappska befolkningen inrätta skolor, om ej sådana som de svenska, så dock drägligare skolförhål- landen? : I likhet med dryckenskapslasten, kastas okunnigheten på lapparne som en skuggande, 27 förklarande omständighet till nu rådande för- hållanden. Men okunnigheten har sitt upphof i bristen på något att lära i yngre år, icke i lappbarnets motvilja för bildning och utveck- ling. Hvad är att närmast göra? Mer och mer söker den frågan sig fram, hvad som vi närmast skola göra. Vi kunna icke längre lita på att utom saken stående skola så intressera sig för vårt folks ställning, att de skola bevaka vår rätt. Och med all möjlig möda kunna de det icke. Våra säregna lefnads- och andra förhållanden äro af sådan beskaffenhet, att om äfven reformer skulle vin- nas på dessa vägar, skulle dessa endast blifva halfmessyrer af tvifvelaktig innebörd. Våra tvister om rätten till jorden måste dagligen be- vakas och våra frågor måste stundligen föras framåt. Men då måste lappen taga saken i sin egen hand. På hvad sätt? frågar mången. Det finnes icke mer än ett. Och detta är: en enhetlig lappsk förening, fungerande i hvarje 28 lifsnerv af lappska befolkningen. I hvarje större by eller kommun bildas en förening, låt oss exempelvis säga Tärna by lappförening. Denna utlyser ett möte med lapparne i Tärna- by och skrider till val af styrelse. Denna sty- relse får i uppdrag att emottaga tvistefrågor, med föreningen diskutera de reformer, som äro önskvärda och äfvenledes föra fram de- samma till en centralstyrelse för hela lappbe- folkningen, utlysa möten och i alla delar till- varataga den lappska befolkningens kraf. Så- dana föreningar böra så fort sig göras kan bildas i alla lappkommuner eller större byar i Jämtland, Vester- och Norrbotten. På våren 19v5 utser de lappska föreningarne hvar sitt ombud att sammanträda i exempelvis Fatmo- makke, och där behandlas sedan våra gemen- samma lifsfrågor. Där kommer då den första lappska kongressen till stånd och sedan åstad- kommes nog af sig själf, dock under träget ; arbete, ett annat förhållande. Med en dylik I organisation kunna vi påräkna en makt, som obetingadt kommer att föra vår sak till seger. När vi stå en och en kunna vi föga eller 29 litet uträtta. Gemensamt hafva vi dock ett intresse, och detta intresse måste förenas och blifva en makt. Och inom kort skola vi hafva en duglig stab af egna landsmän, som med insikt, reda och klokhet bringar saken vidare fram. Till Eder, I unga män och kvinnor, vill jag säga ett ord. Vårt folks framtid ligger i Edra händer. Med Eder kraft skall vårt folk och land vidmakthållas. Sky inga umbäranden när det gäller vårt folk och vårt påtänkta före- ningsband! Medlet, hvarmed vår stam skall upplyftas, finnes i den utstakade vägen, och en gång funnen, beträdd och trampad, skall mö- dan ingalunda blifva fruktlös. Därföre, fram, | I bröder och systrar från Jemtland,- Vester- | och Norrbotten, upp att verka för de ned- | tryckta; tillägnen Eder all den bildning, som I kunnen få, stöd de svaga i kampen för till- |; - varon och tänk på vårt framtidsmål! I Till Eder, I gamle, genom motgångar här- dade, genom ett träget arbete för tidigt ut- släpade, sluten eder till våra föreningar i massa. Ingen enda lapp får saknas i vår före- 30 ning. Det är de betryckta, som skola föra sin talan fram i ljuset, och detta på ett fullt vär- digt, parlamentariskt sätt. Det blir lapparnes riksdag, som nästa år skall samlas å tidpunkt och ställe, som sedan skall bestämmas. För att nu allt skall bildas enhetligt för hela vårt folk och efter samma grunder, så lämnar jag beredvilligt alla upplysningar om denna sak. Med dessa maningsord till Eder, bröder och systrar, slutar jag dessa ord. Låt nu hand- lingarne kraftigt åtfölja dessa ord af mig, fram- lagda i en tid, då lappens framtid synes hotad från alla sidor, och hans rätt till den jord, hvartill vi alla födts att söka vårt uppehälle, bestridd. / Må den Högste, som leder och danar fol-- kens öden nu och allt framgent med miss- kundsamhet förbarma sig öfver vårt folk och leda dess väg in på den bana, som lyfter det upp till ett intelligent och framåtsträfvande kulturfolk. Gardfjäll, Dikanäs, Vilhelmina i juli 1904. Med systerlig hälsning Elsa Laula. Rekvisition af denna skrift kan ske hos Gust Z. Hedenström, Klara Södra Kyrkogata 13 A., Stockholm. Tel. Brunkeberg 23 ot.